Badouu

Nej.. Nu är jag trött på det här! Trött på att ifrågasätta allt. Jag vet vart jag vill, bara inte riktigt hur jag ska ta mig dit. Varför ska det vara så skrämmande? Varför ska det vara så jäkla tabu att må dåligt? Varför kan ingen förstå att tårarna bara måste få rinna!? Varför måste det skada dig? Varför måste jag skada dig? Hur kan det vara mitt älsklingsord samtidigt som det är min värsta fiende. Varför ska det vara så svårt att bekräfta sig själv?

Jag vill ha ett sånt där liv som folk har på film. Det som de färgstarka flickorna skriver om i sina bloggar. Jag vill ha promenaderna, bakandet, snor torkandet, lugnet, rastlösa hundar, huset, jobbet. Varför ska det då kännas så tungt ibland. Varför tror jag att det ska bli bättre bara tiden får gå?

Hur erkänner man sin längtan utan att bli dömd? Hur erkänner man sin smärta utan att bli dömd?

Hur håller man sig över ytan?

Idag kom startbeviset. Den 4e och sista utmaningen.. Lidingöloppet! Efter Vasaloppet 90 km, Vätternrundan 300 km och Vansbrosimningen 3 km så är det alltså dags för Lidingöloppet 30 km.

Känns lite overkligt. ”Redan” är det dags. Det är ungefär ett år sedan jag bestämde mig för att jag en dag skulle göra klassikern. Det var min super balla mor som drog igång det hela. Det började med att hon fick tjejvasan i 40års present och sen dess har det bara gått utför;)

Trodde det skulle ta ett par år men när mamma och pappa bestämde sig för att göra det här äventyret tillsammans så ville jag inte missa det. Jag menar hur många får chansen att göra en klassiker tillsammans med sina föräldrar. Faktumet att vi alla är envisa till tusen och har vinnarskalle så det räcker och blir över gör det ju till en riktigt rolig tävling mellan oss

Det enda som oroar mig nu är mina knän. Dom har alltid krånglat och på Stockholmshalvmara så var dom efter ca 17 km helt trasiga. Men nu är det skogsspår och inte asfalt så vi får hoppas att det hjälper.

Akut! Det var det enda jag såg. Jag blev allderless tom och kall.
Nej nej nej nej nej NEJ! Fan fan fan fan! Jag vill inte.

Senare kom samtalet.. det hade gått fort.. du hade ringt själv.. men hon han inte fram.
FAN!

Det räckte med att jag såg dom så kom tårarna. Jag vill inte att det ska vara sant! Det konstiga känslan av hunden i huset.. doften av tomatplantorna, och doften av dig i hela huset.. precis som att du snart ska komma in i rummet..
kära kära lilla morfar