Deppig
Nej.. Nu är jag trött på det här! Trött på att ifrågasätta allt. Jag vet vart jag vill, bara inte riktigt hur jag ska ta mig dit. Varför ska det vara så skrämmande? Varför ska det vara så jäkla tabu att må dåligt? Varför kan ingen förstå att tårarna bara måste få rinna!? Varför måste det skada dig? Varför måste jag skada dig? Hur kan det vara mitt älsklingsord samtidigt som det är min värsta fiende. Varför ska det vara så svårt att bekräfta sig själv?
Jag vill ha ett sånt där liv som folk har på film. Det som de färgstarka flickorna skriver om i sina bloggar. Jag vill ha promenaderna, bakandet, snor torkandet, lugnet, rastlösa hundar, huset, jobbet. Varför ska det då kännas så tungt ibland. Varför tror jag att det ska bli bättre bara tiden får gå?
Hur erkänner man sin längtan utan att bli dömd? Hur erkänner man sin smärta utan att bli dömd?
Hur håller man sig över ytan?
