Badouu

Här är min värld av kaos i all sin glans!

Bergodalbana, livet och åksjuka.

Publicerad 2012-08-30 01:51:25 i

När livet är sådär som en bergodalbana! Ni vet pirret i magen när man står där i kön och tittar upp på dom andra. Dom som tjuter av glädje och rädsla, de håller armarna högt ovanför huvudet när de svischar förbi.
När det känns som att kön är så lång att det aldrig kommer bli din tur.
Men så helt plötsligt står du längst fram! Det kittlar i skinnet av förväntan. Du sätter dig i vagnen och det börjar rulla lite lätt.
-Det här var ju inte så farligt. Tänker du och släpper det krampaktigt taget om säkerhetsanordningen som skär in i låren, och sträker tveksamt upp armarna.
Nu är adrenalinpåslaget så hårt att det kittla och sticker i fingrar och tår, magen är som i en bikupa. Vindarna tar tag i ditt hår och fläktar bort både rädslan och oron.
Ingen kan ta dig, inget kan rör dig!
Så med ett ryck är det över. Du måste lämna den trygga säkerhetsanordningen och vinden har lämnat ditt hår som ett råttbo.
I ett par minuter är du helt bortdomnad i hela kroppen.
Igen tittar du upp på de andra som åker och får en drömlik känsla. Du vet att du nyss åkte men du kan inte riktigt känna det i kroppen. Så du ställer dig i kön igen i hopp om att få tillbaka känslan. Men en kedja är upphängd, det är stängt för dagen.
Du känner dig lurad och besviken. Det är då du känner det.. Det smyger sig fram i magen. Precis som på jul när mamma bakat knäck och man bara ska ta en liten till. Det är för mycket! Du börjar kalsvettas lätt, och benen kan inte sluta skaka. Huvudet blir tungt och du ser allt i ett dunkelt mörker. Ljuden låter så långt borta.
-Fan också! Det var ju så härligt. Hur kunde det bli såhär? Då kommer det upp! Det som var ett så härligt pirr, mammas hembakta knäck, känslan av trygghet väller fram ur din mun och via dina byxor ner på marken!
Sen blir kroppen som förut igen. Lyckoruset är nu borta. Alla förväntningar. Pirret i magen. Sticket i fingrar och tår.
Där står du, hel matt. Med hår som är större än magnus ugglas. Spya på kläderna. Tryggheten du kände försvinner när folk håller sig för näsan när de går förbi.
Vad gör jag nu? Äcklig, eländig och tom inuti försöker du ta dig hem på dina ömma ben som är blåmärkta av säkerhetsanordningen. Medan de andra tar sig vidare till nästa ställe med fler kickar men du kan inte följa med för du är äcklig!

Nu står jag här ensam/ äcklig och blåslagen. Jag ska försöka skrubba mig ren och hitta tillbaka till det lilla finna innan bergodalbanan. Innan lögnerna om lycka. Innan den falska tryggheten. Innan dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Petra

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela